"Vi har hämnats honom hundrafalt"

Brev och dagböcker från utlandsmissioner kan innehålla redogörelser och vittnesskildringar av händelser som beskrivs som heroiska insatser och riktigt ”karlgöra”. I det brevmaterial som Kongo-veteranen Lars Frost (född 1939) lämnat till Fredsarkivet finns flera avsnitt som speglar såväl tappra insatser som en människas ambivalens mellan att göra sin plikt och samtidigt sakna den trygga tillvaron i hemlandet. Kanske är det inte annat än ren mänsklighet som skymtar fram mellan redogörelserna av vardagsbestyr och vaktposttjänstgöring. Kanske är det så att vi som läsare och betraktare finner en genuin tröst i att även de mörkaste områden och tider ändå frammanar, eller bibehåller drag av mänsklighet hos soldater och andra utsända.

Insatsen i Kongo skulle mellan 1960–1964 bjuda på ett otal stridssituationer, vilka försatte de svenska soldaterna i fara, direkt eller indirekt. Den 30 december 1962 fick svenska och ghanesiska FN-trupper order om att påföljande dag inta staden Kaminaville, i syfte att avväpna det katangesiska gendarmeriet som kontrollerade staden. Korpral Björn Matsson beskriver känslan inför insatsen:

”Om någon kände sig rädd, märkte vi andra det inte. Efteråt påstod de flesta att de varit mest nyfikna den kvällen, liksom tänkande, att nu skall man få vara med om något spännande. Utrustningen plockades noggrant iordning, vapnen sågs över en sista gång. Ingen kom i säng före kl 24.00 och få sov lugnt den natten. Reveljen gick kl 03.30. Förstärkt frukost i matsalen. Och så iväg före gryningen.”

Operation Kaminaville hade avlöpt lyckligt utan egna förluster och utan onödig skadegörelse. Det nya årets början firades av svenska bataljonen i Kaminavilles största militärläger, där man åt svensk sill och färsk ananas. Lägret döptes till Camp Fred.

Åter till Lars Frost – Lasse som han själv undertecknar breven – och hans upplevelse från den fredsbevarande och fredsframtvingande insatsen i Kongo, dit han kom vid 22 års ålder. Frost deltog som menig vid bataljon XII (1961), XIV (1961-1962) och XX (1963). Han deltog även vid bataljon 28 (1964) på Cypern. Nedan följer tre brev, skrivna i Élisabethville (dagens Lubumbashi i Demokratiska republiken Kongo) under åren 1961-1962, från Lasse till hans mamma. Kamratskap och idén om att man måste ”härda ut” framkommer mellan redogörelserna av vardagsbestyr och önskan om att mamma skall skicka ned matjessill till Kongo.

”Hemma på campen före en aktion någonstans”.

”Hemma på campen före en aktion någonstans”.

Sida ur Lars Frosts brev till sin mamma. Élisabetville den 20/9 1961. I brevet omtalas soldaten Bengt Göran Lindau som stupade den 14/9 1961: ” Vi saknar honom mycket, det en rolig prick o en bra kamrat, men som tur är kommer man över det fort, det måste man för att härda ut i detta läge”.

Sida ur Lars Frosts brev till sin mamma. Élisabetville den 20/9 1961. I brevet omtalas soldaten Bengt Göran Lindau som stupade den 14/9 1961: ”Vi saknar honom mycket, det en rolig prick o en bra kamrat, men som tur är kommer man över det fort, det måste man för att härda ut i detta läge”.

 

BREVEN FRÅN FROST

Östra radiostationen

E-ville den 20/9-61


Hej svejs!

Hoppas ni mår bra där hemma, jag mår fint trots strapatserna. Vi har legat här på radiostationen nu några dagar och allt har varit lugnt. Vi sänder propaganda från stationen dagligen och väntar att gendarmerna skall anfalla oss, så varje natt ligger vi i skyttegroparna i 2 timmars pass, på dagarna har vi fast spaning från platser en bit ut i bushen. Igår eftermiddag var det heta strider i stan, kulsprutor o granatkastare samt granatgevär dundrade oförtrutet i flera timmar. Denna stationen ligger en bit utanför stan. Jag har legat i skyttevärn tillsammans med indier och slagits med gendarmer och vet hur det känns då kulorna visslar kring öronen.

Lindau från Klippan som stupade andra dagen (14:e), var hundförare på min pluton. Han och tre andra skulle med 10 st granater o ett grg (granatgevär) skjuta på gendarmernas förråd i stan. De hade skjutit alla skotten (fullträffar) och skulle bege sig ifrån platsen. Lindau var sist och när en av de andra vände sig om såg han Lindau ligga på marken, han trodde då att han snubblat omkull, men då han kallade på honom rörde han sig inte. Han gick då fram o tittade på honom, det han fick se var ett hål strax under hjälmen sidan om ögat, där hjärnan rann ut, han dog med detsamma. Vi saknar honom mycket, det var en rolig prick o en bra kamrat, men som tur är kommer man över det fort, det måste man för att härda ut i detta läge. Vi har hämnats honom hundrafalt.

Vi fick höra i radion att svenskarna här hade råkat i panik, man känner skam då man hör en sån lögn. Jag tror vi har den största respekten av alla förband här nere nu, var det har kommit ifrån är en gåta, men troligen är det belgarna, som inte gillar oss som har sänt det utåt. Vi hörde även att 30 st svenskar hade deserterat, det är också lögn. De var på ledighetsresa till Indiska oceanen då kriget bröt ut, på vägen tillbaka fastnade de i Rodesia, grannlandet, planet fick inte fortsätta hit, därav kommer den lögnen.

Gendarmerna tog vårt matförråd häromdagen, så maten har varit lite spartansk, men igår tog vi tillbaka matförrådet så nu är det ur världen. Flyktingarna dör av svält nu i massor har jag hört, jag har inte varit i campen på en vecka, så jag vet inte hur läget är där. Just nu hör jag granaterna vissla inne i stan i ett kör, där är helvetet löst igen.

En vecka innan detta började skickade jag några trummor av trä, adresserat till dig, men det tar nog en månad till innan det är framme, bara så du vet det. Hittade du några tidningsklipp om detta här nere så skicka dom till mig. Har du skickat matjessill?

Nu skall jag inte ”stressa” upp dig längre med fordringar. Som sagt, jag trivs bra här nere, jag klarar mig bra. Vi har inte haft permission på en månad nu, legat i vardag som söndag. Här på stationen går vakt 6 timmar om dygnet, inte illa, men man måste hela tiden va på alerten och ligga med kläder o kängor på och med vapnet vid sidan, men det gör man gärna.

Hälsa Kennet o Jan Erik att jag är glad över att jag fick lära mig gräva skyttegropar, åla o kasta mig skiten i lumpen, den som inte kan det här när det gäller kan hälsa hem. Jag har mycket att berätta men sparar det till jag kommer hem, det är roligare.

Många hälsningar till er alla från Lasse!

 

PS: pengarna du skicka har jag ännu inte växlat ut, beroende på läget, men det ordnar sig så småningom.


I brevet omtalas soldaten Lindau som stupade den 14 september 1961. Ett exempel på sammanflätade människoöden är att kongoveteranen Erik Lindholm i sin bok om erfarenheterna från Katanga, nämner en soldat med smeknamnet Pucken som tog hand om den stupade Bengt Göran Lindau från Hyllstofta:

”Pucken kunde inte åka, han var helt chockad än. […], dels befann han sig i dag helt nära Lindau, som blev skjuten under strider vid gendarmernas supply. Han fick order att ta hand om Lindau och sprang tillsammans med Hoffman och hämtade den döda kroppen. De sprang senare i sicksack med båren och fick ta skydd bakom gravstenarna på kyrkogården i närheten, medan kulorna visslade om öronen på dem. Pucken sade senare att han aldrig trodde att han skulle komma undan med livet i behåll, och han var mycket uppskakad, när han kom hit till campen igen.”

”Posering, kul!”. Frost tillsammans med några barn 1961. Bataljon XII.

”Posering, kul!”. Frost tillsammans med några barn 1961. Bataljon XII.

”Även jag på sjukan för yxmage”. Lars Frost drabbades av dysenteri under sin tjänstgöring. Bataljon XII.

”Även jag på sjukan för yxmage”. Lars Frost drabbades av dysenteri under sin tjänstgöring. Bataljon XII.

 

E-ville den 8/10-61

Kära Mamma!

Tack så mycket för paketen, jag har redan ätit en burk matjessill, den åt jag till kokt potatis idag, det var vansinnigt gott, det ska du inte ha gjort för sista gången. Jag är lite förgrymmad för att fotografen förstörde 19 fotos, däribland fotos av historisk karaktär, som endast jag och 2 till på hela bataljonen kunde ta, nämligen arresteringen av president Tshombe, de fotos som jag mest av alla väntade på. Men det går ju inte att göra något åt nu, vilken fotograf var det du lämnade till? Annars var de jättebra och jag skickar hem ett par nya rullar nu också.

Du frågade i ett brev som jag fick häromdagen om vad du kunde skicka till mig. Det enda jag vill ha är, sill, Kalles kaviar, och kaffe, allt annat finns här nere, vi har börjat få en hel del på mackan nu. Annars är allt som vanligt, jag har skrivit på ett nytt kontrakt, som binder mig här till den 15/6-62, men hemresan blir säkert innan, nån gång i slutet på maj månad.

Om någon mer reporter från någon tidning kommer så vet du bara att jag är välbehållen och trivs skapligt, det jag varit med om är inget att sprida för allmänheten, det är jävligt nog som det är utan att någon tidning ska ha nytta av det, allmänheten förstår det ändå inte och de mår bättre utan.

Jag tackar än en gång för sillen o räkorna och hoppas ni alla mår bra.

Hjärtliga o varma hälsningar från Lasse!

PS: det har regnat 2 kvällar nu sen jag kom hit.

 

”Sakta i backarna”. Kaos vid utspisningen i flyktinglägret. Bataljon XII.

”Sakta i backarna”. Kaos vid utspisningen i flyktinglägret. Bataljon XII.

Film av veteranen Göran Bergqvist (f. 1941) från flyktinglägret i Kongo.

”Sårade balubas förs bort av oss till sjukan”. Bataljon XII. Baluba är ett bantufolk i Centralafrika, främst i regionerna Kasaï och Katanga i Kongo-Kinshasa.

”Sårade balubas förs bort av oss till sjukan”. Bataljon XII. Baluba är ett bantufolk i Centralafrika, främst i regionerna Kasaï och Katanga i Kongo-Kinshasa.

 

E-ville den 1/1-62

Kära Mamma!

Jag tackar ännu en gång för paketen som jag fick till jul & för ditt brev, som jag också fick innan jul. Där skrev du att jag måste skriva på skattsedeln för att få ut pengarna, men har du skickat ner den? Det var roligt att TV:n var fin, jag hoppas att de spelar fina program också, så man kan ta några lugna hemmakvällar då man kommer hem i början på maj månad.

I januari blir det väl tid att söka till nästa bataljon, men jag vet inte om jag skall, det kan vara skönt att vara hemma ett tag. Men man kan ju åka hem på en månad och sen ner igen. Ju längre man stannar ju ruskigare med pengar tjänar man. Det är en kille på mitt kompani som gör sin 5:e i sträck nu, jag räknar på att han tjänat ungefär 50.000 kr, inte illa. Man har ju det skattefritt efter ett år i utlandet i sträck. Men jag får se längre fram, är det lugnt o fint försöker jag, men inte annars.

Jag har haft det rätt skapligt över julen och nyårshelgen. Idag har vi +35o i skuggan och ungefär +50 o i solen, rätt skapligt. Det har inte regnat något idag.

Ronny har skrivit till mig och jag skriver senare till honom. Kennet har jag inte hört något ifrån sen i höstas. Han skulle skicka en ”knatting” i november, den har inte kommit än. Jag vet inte om har skickat den än. Men det gör ingenting för vi fick vars en snaps ”Skåne” till jul o en till nyår.

Det går rykten här nu att vi skall flyttas till Norra Katanga snart, då blir det bättre. Hur det är med det vet jag inte. Annars inget nytt precis. Jag är uttagen till granatgevärsskytt på en commandopluton som satts upp på bataljonen. Den består av de bästa soldaterna på bataljonen. Vi kommer att få att farliga, men spännande arbeten. Men jag har hitintills varit med på alla de mest riskfyllda uppdragen, så jag vet o kan dra slipstenen som den skall dras.

 

Hjärtliga hälsningar till er alla. Lasse.

PS: god fortsättning på det nya året.

”André och jag [Lars Frost] med ryggen mot solen ’kollar’ ingången”. Bataljon XII.

”André och jag [Lars Frost] med ryggen mot solen ’kollar’ ingången”. Bataljon XII.

”Det var roligt trots allt”. Kompaniskiva där överste Jonas Waern närvarar. Bataljon XII. Överste Waern var chef för XII och XIV svenska FN-bataljonerna i Kongo 1961-1962. Han var även brigadchef för de svenska, indiska och irländska trupperna i södra Katanga som ingick i FN:s fredsbevarande styrkor i Kongo (ONUC) från juni 1961 till maj 1962.

”Det var roligt trots allt”. Kompaniskiva där överste Jonas Waern närvarar. Bataljon XII. Överste Waern var chef för XII och XIV svenska FN-bataljonerna i Kongo 1961-1962. Han var även brigadchef för de svenska, indiska och irländska trupperna i södra Katanga som ingick i FN:s fredsbevarande styrkor i Kongo (ONUC) från juni 1961 till maj 1962.

 

INTERVJU MED FROST

Nedan följer utdrag ur den intervju med Lars Frost som gjordes 2014 i samband med dokumentärfilmen Kongoveteranerna av Marika Griehsel. Intervjun ger en inblick i de upplevelser som Frost fick ta del av under sin tid som FN-soldat i Kongo, och den ger även ett kompletterande perspektiv på innehållet i de brev som Frost skrev hem till sin mamma. Intervjuaren ställer frågor om flyktinglägret där Frost tjänstgjort, och vilka minnen han har från detta. Frost: Jo, alltså det var ju det att flyktingarna började komma i augusti ’61 […] Men det kom flera och flera och tillslut så var det någonstans kring 40.000. […] Men det här lägret var inte ofarligt för att det var olika religioner, olika stammar och många som ville ta ledarskapet och därför blev det mycket bråk där. Så vi fick vara med om mycket dramatiska händelser när de så att säga slaktade varandra och sånt. Vid ett par tillfällen var jag med om att samla de döda och lägga de på en presenning sen fick anhöriga komma och hämta dem och begrava dem på den här flyktingkyrkogården som vi hade anordnat där.

Intervjuaren går vidare och frågar om vilken förståelse det fanns hemmavid i Sverige för insatsen i Kongo. Frost: […] Alltså det här kom aldrig fram hur det egentligen var, hur vi hade det. Som en gång när vi hade in utryckning kommer jag ihåg. Larmstyrkan, då tillhörde jag larmstyrkan. Vi kom ut och då stred de här olika grupperna där ute på ett öppet fält där de brukade spela boll och de hade både kulsprutepistol och de hade machetes och allting. Och de hade cykelkedjor som var bundna vid en påk som de piskade varandra med. Då skulle vi försöka få tag på de som hade vapen och jag minns att jag såg en som hade en kulsprutepistol och jag hade själv kulsprutepistol och sprang in bland hyddorna där. Där var det barn och kvinnor och allting och massor med folk men så blir jag av med honom så jag visste inte var jag hade han. Så rätt plötsligt så small det bakom ryggen på mig. Då jag vände mig om stupade han ner i en vattenpöl, den här mannen med kulsprutepistolen och då var det en annan svensk som hade sett att han siktade på mig så han sköt honom först. Sen var det en annan balubaman som kom fram till mig och visade att han fått ett hugg av machete i huvudet så det gapade ett stort sår och i benfickan hade jag första förband. Så jag sa ”Sitt”, så jag lindade det här om huvudet på honom och då var jag kanske femton, tjugo meter från honom som låg i vattenpölen. Sen när jag kom tillbaka hade de skurit av händer och fötter på honom, stuckit ut ögonen och burit sig åt. Och skurit av penis och allting. Vattenpölen var full av blod och så gick det höns och pickade i det här. Sen skulle vi ju samla ihop alla de här och lägga de på en presenning. Jag menar, det var ju ingenting som man kunde föreställa sig när man kom ner att man skulle råka ut för sådana grejer eller det var ingenting som talades om hemma eller skrev om det, så därför blir det ju att vi hade rena semestern där nere. Men det var precis tvärtom.

Hur bär man med sig sina erfarenheter? Frost: Att man ska ju tänka sig för klart innan man ger sig ut på sådant. Att sådant kan ju hända. Så att man får i alla fall kanske, jag vet inte om man kan undersöka sig själv att om man klarar av sådana påfrestningar. Det är ju svårt. De flesta vet ju klart inte att det där det pallar man inte för utan det uppdagas först när man råkar ut för någonting. Det är svårt att tipsa om men man ska inte, som jag sa innan, om har man familj så ska man inte ge sig ut. Det tror jag inte är bra i alla fall. […]

Det är viktigt att ”hålla måttet” när man är ute på uppdrag. Vad innebär det och fanns det några som inte orkade, eller blev rädda? Frost: Det innebär ju att om man är i en grupp och var och en har ju sin del att göra, bära vapen eller bära ammunition eller hålla uppsikt och bevaka eller någonting sånt. Att det är ju viktigt att var och en gör det de skall när de är på plats. Känner man då att det här klarar inte jag, det är kanske svårt att säga ifrån då men det måsta man ju göra för annars sätter man andras liv på spel. Så uppfattar jag det som i alla fall. […] Det var ju så att en del av de som inte klarade av kände att de inte klarade av och visade tecken på det, de blev ju skickade till Leopoldville som låg 120 mil därifrån ju och fick tillhöra en paradstyrka. Alltså de gick och marscherade i stan där med musikkår och sådant, så de var långt ifrån där det hände saker och ting. Och man märkte ju på de som hade svårt att klara av det, att hörde de ett skott som small så kastade de sig ner och de visste ju inte vad det var fastän det kunde vara långt därifrån. Alltså, de fick psykiska problem som de inte kunde bemästra och då blev de skickade på annat håll i den mån det gick.

Att prata om sina erfarenheter? Frost: Det är klart de som har varit med om saker och ting som när jag pratar om flyktinglägret och det. Om man pratar med andra som har varit med om sak samma men du kan inte prata med anhöriga eller vänner och så. De kan inte sätta sig in i hur det var. Jag brukar säga det att om du så nu läser en bok om flyktingläger åtta timmar om dagen i tjugo år så får du ändå inte den inblick hur det är eller hur det var, utan då måste man ha varit där. Så upplever jag det. […]

Mot slutet ställer intervjuaren frågan till Frost hur han vill bli ihågkommen? Frost: Ja, som jag sa, han gjorde en insats för freden. Frid över hans minne så vill jag se det som. Fred är det ju det vi behöver över hela världen för att vi ska kunna bygga samhället på ett vettigt sätt tycker jag.

”Postering I” (radiostationen).

”Postering I” (radiostationen).

En dödad katanges som lämnats i terrängen.

En dödad katanges som lämnats i terrängen.

Film av veteranen Göran Bergqvist (f. 1941) från tiden i Kongo.

 

KONGO-ENKÄTEN

Lars Frost genomförde på eget initiativ en enkätundersökning, Kongo-enkäten. FN svenskar i Kongo (1997). Enkäten består av 88 frågor som skickades ut till 210 f.d. FN-soldater med högst gruppchefs befattning, vilka tjänstgjort i Kongo under minst 6 månader mellan 1960-1964. Av alla de som tillfrågades, svarade 156 stycken, d.v.s. drygt 74 %. Frost skriver själv att underlaget bör vara representativt då 156 stycken av totalt ca 6 000 som tjänstgjort i Kongo, motsvarar 2,6 %, vilket är en relativt hög siffra.

Enkäten lyfter fram ett antal intressanta frågeställningar, vilka besvarats anonymt. Här skall endast ett urval av frågorna återges. En fråga gäller ”varför sökte du FN-tjänst”, och 117 stycken (75 %) svarade att de ”sökte spänning”. Andra återkommande svar var ”för att få se sig om i världen”, ”för att få göra en insats”, ”för att tjäna pengar”. Brevväxlade soldaterna med anhöriga och/eller vänner? 154 stycken (99 %) svarade ja på denna fråga. Bland de övriga frågorna framkommer det att det fanns ett stort informationsbehov om de lokala händelserna och den politiska situationen i Kongo, men att detta behov inte uppfylldes för soldaterna. En viktig fråga gäller ”ditt förhållande till de infödda”, där 111 stycken (71 %) svarar ”bra” eller ”mycket bra”.

Tjänstgöringen i flyktinglägret ställde höga krav på soldaterna som beskriver den enligt följande: ”jobbig”, ”blev härdad”, ”blev illa berörd av att se alla barn i denna misär”, ”känsla av hjälplöshet” m.m. Vidare ställdes frågan ”deltog du någon gång i strid i Kongo?”, och hela 114 stycken (73 %) svarar ja på denna fråga. En annan fråga handlar om vilken reaktion soldaten kände då de utsattes för beskjutning, och där svarade soldaterna bland annat att de tog skydd, blev rädda, besvarade elden, blev chockad eller ”jag höll mig rätt kall”. En närliggande fråga gäller om det var någon skillnad i hur man hanterade dessa prövningar, och här ger svaren en stark bild av deras upplevelser: ”någon blev väldigt handlingsförlamad. Jag fick bära honom, då hans ben inte bar honom”, ”jag var lugn och bestämd”, ”vissa bröt ihop och blev sedan hemsända”, ”de andra blev hysteriska och grät”, ”de stora starka pojkarna, som hade mest tjejer och drack mest, var de som föll ihop först. Skrek och bad till Gud”, ”den psykiska pressen blev ibland för stor för flera av mina kamrater. Främst bland de yngsta killarna. Då jag hade ansvar för en grupp eller en pluton, hade jag inte bara mig själv att tänka på, vilket nog var en hjälp”. Enkäten rymmer även flera frågor om soldaternas psykiska hälsa efter hemkomsten till Sverige, och det framgår att majoriteten själva inte uppfattade att fått problem efter sina upplevelser, men att det givetvis fanns undantag.

I enkäten ställs också frågan om tjänstgöringen i Kongo stärkt soldaten psykiskt, och bland svaren finner man bl.a. följande: ”jag hade en och annan kris av vad jag såg och upplevde i Kongo. Om man genomlider och klarar av en kris, blir man starkare i psyket”, ”satt i fångenskap i 45 dagar under stark mental press. Inget som hänt efter den kan vara värre. Viktigt att veta, att man klarar hård psykisk press”, ”jag har fått en annan syn på problem. Har fått ett stort självförtroende. Har fått insikt i hur lite en människa betyder för andra än de närmaste anhöriga. Jag har fått känna hur stark kamratskapet kan bli och hur mycket den betyder för att kunna lösa problem och improvisera”. Bland de avslutande frågorna finner man ”vilket är ditt starkaste minne från tjänstgöringen?”, vilket bland annat besvaras med: ”kamratskapet”, ”stridstillfällena”, ”tjänsten i flyktinglägret”, ”när kamrat stupade”. Frost avslutar enkätsammanställningen med följande ord: ”Vad ska enkäten vara bra för? Den frågan har jag också fått. Är det bara för att tillfredsställa min nyfikenhet? Det ligger lite i det. Jag har alltid ’sett’ tillbaka på vad som hände i Kongo och har därför undrat många gånger om jag varit ensam om att tycka si eller så. I första hand har enkäten dock tillkommit med syftet att klara ut hur vi upplevde tjänstgöringen, hur vi uppfattat vårt förhållande till de infödda och flyktingarna”.

Breven, fotografierna samt Kongo-enkäten som Lars Frost bidragit med till Fredsarkivet kopplar ur flera aspekter an till frågor om manlighet, kamratskap och förväntningar – så även på manligt och tappert uppträdande. Slutligen ser man människan bakom fasaden på den förväntade bilden av en FN-soldat.

Fanvakten vid överste Jonas Waerns besök. Bataljon XII.

Fanvakten vid överste Jonas Waerns besök. Bataljon XII.

”Den 5/12-61. Kompisarna skulle åka hem, en svår dag för mig som skulle stanna”.

”Den 5/12-61. Kompisarna skulle åka hem, en svår dag för mig som skulle stanna”.

”E-ville. Nyårsfest på basen”. (Élisabetville). Lars Frost blickar in i kameran. Bataljon XIV.

”E-ville. Nyårsfest på basen”. (Élisabetville). Lars Frost blickar in i kameran. Bataljon XIV.

”Lars Frost på postering vid campen i E-ville våren 1962”. (Élisabetville). Bataljon XIV.

”Lars Frost på postering vid campen i E-ville våren 1962”. (Élisabetville). Bataljon XIV.