Medlaren Folke Bernadotte

Folke Bernadotte är känd över en stor del av världen för sina insatser med Vita bussarna och för medlingsuppdraget i konflikten i Palestina, där det senare uppdraget dessutom resulterade i hans tragiska död. Under en lång tid efter hans död var berättelserna om Folke Bernadottes liv och insatser relativt få och de som dominerade var inte på något sätt heltäckande. På senare år har nya berättelser om Folke Bernadotte som person och hans gärningar kommit fram. Böcker som behandlar hans uppväxt, tidiga karriär och slutligen det tragiska mordet den 17 september 1948 har publicerats vid sidan av böcker, artiklar och radioprogram som mer fokuserat på två av hans mest kända internationella humanitära insatser, de Vita bussarna och medlingsuppdraget i Palestina. Bilden har breddats och i vissa fall har även viss kritik riktats mot till exempel hur insatserna genomfördes. Den här utställningen vill ytterligare bredda bilden av Folke Bernadotte, framförallt i hans roll som chef och högste ansvarig för Vita bussarna och i uppdraget som FN:s medlare och initiativtagare till den helt nya typ av organisation som bildades för att försöka lösa konflikten i Palestina.

Folke Bernadotte har av många beskrivits som en stor humanist, med humor, värme och intresse för människor. Vidare har han också beskrivits som kanske något naiv, men med en näst intill otämjbar vilja att göra gott och som oerhört fokuserad på att nå resultat. 

I Fredsarkivets arbete med att digitalisera myndighetshandlingar och personarkiv från svenska fredsinsatser har vi återkommande kommit i kontakt med Folke Bernadotte, dels genom dokumentation från myndigheter och organisationer, dels genom personarkiv från en stor mängd personer vilka arbetade tillsammans med honom. Bilden av oerhört komplexa och på alla sätt utmanande operationer framträder tillsammans med bilden av Folke Bernadotte som framförallt en god organisatör och en bra chef med en förmåga att välja rätt personer runt omkring sig samt stötta och ge stort utrymme till dem han arbetade med.

 

Folke Bernadotte och Vita bussarna

Den 16 februari 1945 lämnar ett flygplan Bromma flygplats i Stockholm. Flygplanets destination är Tempelhof i Berlin och ombord befinner sig bland andra greve Folke Bernadotte. Hans officiella uppdrag är inspektera den lilla grupp av svensk Röda kors-personal som tidigare anlänt till Berlin för att där bistå svenska ambassaden vid hemtransport av svenskfödda från Tyskland. Bernadottes inofficiella uppdrag är att försöka komma i kontakt med Reichsführer-SS Heinrich Himmler och inleda förhandlingar om ett frigivande av samtliga skandinaver som sitter i koncentrationsläger.

Tanken att på något sätt försöka få hem norska och danska fångar till sina respektive hemländer hade funnits länge bland norrmän och danskar. Med de allierades offensiv i andra världskrigets slutskede ökade dessutom risken markant för att koncentrationslägren skulle komma att ligga i den direkta krigszonen. Situationen gjorde läget akut och planerna måste snarast sättas i verket. Sverige som hade varit neutralt under hela kriget fick nu en förfrågan från norrmän och danskar om de kunde ta det praktiska ansvaret för att genomföra en räddningsoperation. Sverige accepterade och valet att utse Folke Bernadotte till ansvarig för operationen föll sig naturligt. Bernadotte hade något år tidigare blivit vice ordförande i Röda korset och han hade praktiska erfarenheter som förbindelseofficer vid två stora utväxlingar av krigsfångar i Göteborg. Även hans stora personliga kontaktnät och erfarenheter från tiden som ansvarig för den diplomatiskt känsliga interneringen av utländska soldater som på olika sätt hamnat i Sverige sågs som en tillgång. Operationen planerades utifrån två huvudsakliga linjer, dels förhandlingar med tyskarna för att få fångarna frigivna, dels en sjukvård- och transportorganisation för att på plats kunna ombesörja transporterna. Parallellt med förhandlingarna som Folke Bernadotte nu hade rest till Berlin för att inleda hade militären, också i största hemlighet, börjat organisera det detachement som skulle ställas under Röda korsets befäl. 

I Sverige påbörjas rekryteringen av personalen och trängregementena började utbilda och träna de uttagna samtidigt som all utrustning och alla fordon förbereddes. Till chef för markstyrkan utses överste Gottfrid Björck och som chefsdelegat för sjukvårdspersonalen utses den dåvarande stadsläkaren i Norrköping, Gerhard Rundberg. På natten den 8 mars kommer ordern att alla bussar skall målas vita med stora svenska flaggor och röda kors, för att på så sätt göra det lättare för allierat flyg att identifiera fordonen. Så var de Vita bussarna födda.

Den 9 och 10 mars avgår transporten mot Tyskland. I de inledande förhandlingarna med tyskarna hade Sverige tillåtits att skicka 250 personer för att genomföra operationen. Utöver personalen ingick också 36 bussar, 19 lastbilar, 7 personbilar och 7 motorcyklar samt mat, drivmedel och reservdelar för att kunna vara helt självförsörjande under en månad. Den första anhalten var koncentrationslägret Neuengamme utanför Hamburg.

Väl framme i Tyskland inrättar Vita bussarna sitt högkvarter på slottet Friedrichsruh utanför Hamburg. Folke Bernadottes förhandlingar leder nu till att man får tillstånd att samla alla skandinaviska fångar i ett uppsamlingsläger i Neuengamme. Sverige accepterar men ser detta bara som ett första steg i förhandlingarna - i nästa steg avser man försöka förhandla fram att fångarna friges och transporteras till Sverige. Arbetet med att iordningställa en separat skandinavisk del, under ledning av Röda korset, i koncentrationslägret Neuengamme hindras dock av den lokala SS-ledningen och det börjar ställs krav på motprestationer. Överste Gottfrid Björck ställs inför kravet att den svenska styrkan skall genomföra transporter av lägrets nuvarande fångar till andra läger för att på så vis göra plats för skandinaverna. Insikten om att hela räddningsaktionen riskerar att gå i stöpet och med vetskapen om hur illa fångarna behandlades på de nazistiska transporterna fattar Björck ett svårt beslut, på den här punkten går han nazisterna till mötes. 

I mitten av mars inleder Vita bussarna en omfattande transportverksamhet av skandinaviska fångar och i slutet av mars så får svenska Röda korset äntligen ta över den avskilda delen av Neuengamme och fångarna transporteras dit. De första transporterna sker från lägret Sachsenhausen och några läger i södra Tyskland, därefter från en rad olika läger över hela Tyskland.

Operationen är egentligen tänkt att avslutas i början av april och delar av styrkan återvänder också till Sverige. Än så länge har man dock bara lyckats få med sig ett begränsat antal fångar hem till Sverige samtidigt som man lyckats samla ihop ett större antal än man förväntat sig. Istället för att avveckla operationen förstärker man ansträngningarna och går in i en andra fas. Halva den svenska styrkan åker visserligen hem, men den täcks upp av att danskarna nu kommer in med mycket stora resurser för transport. Även Folke Bernadotte drar upp temperaturen vad gäller förhandlingarna då han inser att nazisterna och Himmler är under oerhörd stark press. Efter att ha genomfört transporter från Theresienstadt till Neuengamme och även fått tillåtelse att överföra danska fångar till Danmark träffar Bernadotte Himmler för sista gången. De träffas i Lübeck, som fram tills nu har fungerat som ett nav i transporterna och där svenska kyrkan och grevinnan Majlis von Eickstedt-Peterswaldt har skött administration, utspisning och sovplatser. Bernadotte och Himmler träffas natten mellan den 23 och den 24 april och Bernadotte lyckas nu med vad som varit målet från början, han får nu tillåtelse av Heinrich Himmler att transportera vem han vill, vart han vill helt utan restriktioner. 

Uppslag i Vita busschauffören Bertil Fröderbergs almanacka, mars 1945.

Uppslag i Vita busschauffören Bertil Fröderbergs almanacka, mars 1945.

Under det sista skedet av operationen når Vita bussarna till lägret Ravensbrück i nordöstra Tyskland. De allierade ryska trupperna närmar sig och nu gäller det att rädda så många man kan. Bussarna fylls till bristningsgränsen och transporterna går direkt till Danmark och sedan vidare till Sverige. Allt sker under ständiga beskjutningar från lågflygande allierade stridsflygplan. En grupp under ledning av löjtnant Hallqvist tar vägen över Schwerin där kolonnen plötsligt kommer under beskjutning och kulorna slår igenom plåten på bussen. Chauffören Erik Viggo Ringman dödas tillsammans med ett flertal av de kvinnor som befann sig bak i bussen. Löjtnant Hallqvist och ett femtontal såras. Under det kommande dygnet beskjuts flera av Vita buss-kolonnerna och flera fångar dödas eller såras. Trots förlusterna fortsätter transporterna till Ravensbrück och man lyckas rädda nästan tusen fångar. Även högkvarteret i Friedrichsruh utsätts för beskjutningar och hela det gamla slottet bombas strax efter att man den 24 april totalevakuerat. Detachementet omgrupperar och de sista delarna lämnar Lübeck den 28 april och anländer till slut i Köpenhamn den 1 maj. 

När operationen avslutades har man lyckats rädda cirka 15 500 människor ur koncentrationslägren. Av dessa var cirka 7 800 skandinaver och i operationens slutskede lyckas man även rädda 6 841 polska medborgare. Drygt 4 000 av de räddade var judar och man lyckades också få hem ungefär 1 500 svenska kvinnor och barn med tyskt medborgarskap. 

Den 7 maj kapitulerar Tyskland och kriget i Europa är över.

 

Folke Bernadotte och FN i Palestina

Första världskrigets slut och det Osmanska rikets sammanbrott väcker liv i de nationalistiska drömmarna hos de olika folkgrupperna i Palestina. Efter förhandlingar fattar det nybildade Nationernas Förbund (NF) i april 1920 beslut om ett mandat för staten Palestina där de olika gruppernas rättigheter skall tillvaratas. Storbritannien får ansvar för säkerheten inom Palestinamandatet samt den politiska, ekonomiska och administrativa uppbyggnaden.

Konflikterna i Palestina eskalerar dock och folkmordet på judar i Europa ger ökad dignitet åt frågan om ett judiskt hemland. Missnöjet med den brittiska administrationen växer också hos såväl den judiska som hos den arabiska befolkningen. År 1947 är läget så spänt att britterna börjar evakuera civila britter och låter meddela att man har för avsikt att lämna området när mandatet förfaller den 14 maj 1948. Generalförsamlingen i Förenta Nationerna (FN), som bildats efter andra världskriget som en efterföljare till NF, fattar beslut om att området Palestina istället skall delas i en arabisk och en judisk del. 

När det brittiska mandatet går ut den 14 maj 1948, utser FN svensken Folke Bernadotte till medlare och han inleder ett samarbete med Truce Commission for Palestine som bildats tre veckor tidigare. Samma dag som det brittiska mandatet går ut utropar den judiska befolkningen staten Israel och dagen efter anfalls den nyutropade staten av en koalition bestående av grannländerna Egypten, Irak, Jordanien, Libanon och Syrien.

Fullt krig råder nu mellan den nyutropade staten Israel och dess grannländer. Den 29 maj 1948 antar FN:s säkerhetsråd resolution 50 (UNSCR) där man uppmanar de stridande parterna till eldupphör. FN fattar också beslut om att uppmana sina medlemsländer att skicka ”ett tillräckligt antal militärobservatörer”. När Folke Bernadotte anländer till Palestina är läget akut och utöver de uppgifter han övertar från Truce Commission for Palestine fattar han beslut om en improviserad observatörsstyrka. Han begär att snabbt få ner fem svenska överstar som sin stab samt 21 officerare vardera från respektive USA, Frankrike och Belgien. 

Den 11 juni 1948 inleds en första vapenvila och den improviserade observatörsstyrkan påbörjar sitt arbete. Den första vapenvilan varar dock bara i fyra veckor och i samband med att stridigheterna åter blossar upp den 9 juli dras observatörsstyrkan tillbaka. På uppmaningar av FN förhandlas om en ny, mer permanent, vapenvila och i samband med att den träder i kraft den 15 juli anländer en ny observatörsstyrka. Den nya styrkan består inledningsvis av ett sextiotal observatörer men kommer att växa varefter behoven ökar. Under hösten godkänner FN:s säkerhetsråd en mer permanent struktur på observatörsstyrkan och den nya organisationen får namnet United Nations Truce Supervision Organization (UNTSO).

Under hösten 1948 är tanken att FN:s medlare Folke Bernadotte skall presentera en ny fredsplan men den 17 september men bara dagar innan planen skall presenteras, mördas han tillsammans den franske översten André Sérot. Den amerikanske diplomaten Ralph Bunche, som tidigare varit Bernadottes rådgivare, övertar därefter arbetet som FN:s medlare.

Under 1949 förhandlas bilaterala fredsavtal fram mellan de stridande parterna och observatörsstyrkan UNTSO övergår till att övervaka fredsavtalen, ett arbete som pågår än idag. UNTSO var redan från början en obeväpnad militär observatörsstyrka och deras viktigaste verktyg har istället varit kikare, rapportblock och fyrhjulsdrivna personbilar. Genom åren har styrkan varierat i storlek, från som mest 572 (1948) till som minst 40 (1954). Idag består styrkan av ca 150 militära observatörer, ca 90 civila och ca 150 lokalt anställda. Styrkans begränsade storlek har gjort det svårt att stoppa eventuella överträdelser men UNTSO har ändå spelat en viktig roll i regionen.

Först och främst har styrkan varit viktig för att FN ska kunna ha kontinuerlig närvaro i området, men styrkan har också varit en viktig stödresurs för andra mer omfattande fredsbevarande insatser i regionen. Bland annat utgjorde man organisatoriskt stöd för UNEF I, i samband med Suezkrisen 1956, samt som stödfunktion till insatsen UNIFIL i Libanon på 70-talet. Vid bildandet av UNEF II, i samband med Yom Kippurkriget, utsågs chefen UNTSO till chef för UNEF II och 1960 utsågs den dåvarande stabschefen i UNTSO, svensken general Carl C:son von Horn, till Force Commander för ONUC-insatsen i Kongo. 

Fram till idag har drygt 1 000 svenskar tjänstgjort som observatörer i UNTSO. Inklusive Folke Bernadotte har fyra svenskar omkommit under sin insats i UNTSO, varav tre stupat till följd av direkta stridshandlingar. Folke Bernadotte och André Sérot blev de första i historien som stupade i en FN-insats.