"Kvinnorna fick väl titta bort om de såg mina ben"

Jan Anderlund åkte till Jerusalem 1981 för att arbeta som observatör, UNMO, för FN-missionen UNTSO.  Han bodde, förutom i Jerusalem, i Damaskus och Nahariya, och tjänstgjorde i Syrien, Libanon och Israel. Han har, likt Erik Lindholm som också förkommer i denna utställning, skrivit en bok om sina upplevelser, vilken heter just ”Observatören”. I sin skildring förmedlar Jan inte bara sina egna upplevelser och känslor, utan ger dessutom exempel på sina kollegor och bekantas relationer i olika situationer, samt lokalbefolkningens perspektiv och kulturella utgångslägen. Nedan följer ett antal exempel från Jans bok som illustrerar detta.

Foto: Sixten Svensson

Foto: Sixten Svensson

 

Jans norske mentor

Foto: Sixten Svensson

Foto: Sixten Svensson

"Min första 'mentor' i Damaskus under några dagar inledningsvis var en norrman från Kristiansand i Norge. Han var gift och hade fru och två barn hemma i Norge. Han hade jobbat i Libanon och Beirut innan och det visade sig att han hade en hel del otäcka upplevelser därifrån. Han bjöd in mig till sin lägenhet och bjöd på middag en kväll. Han hade en lägenhet i central delen av Damaskus inte så långt från souken eller den lokala marknaden. Han bodde högst upp med en jättestor takterrass och fin utsikt över stadskärnan. Det var en mycket het och varm sommarkväll och vi satt ute på terrassen och åt middagen. Efter ett tag så frågade han om han fick spela ett kassettband med musik som han hade fått med brev från sin fru samma dag. Självklart sa jag och han satt satte i bandet i s k stor bergsprängare, dvs en magnifik stor radio som var inköpt i Libanon, förstås. Det var i Libanon man kunde köpa det senaste och allt tekniskt som fanns på marknaden. Till saken hör att det var väldigt svårt och dessutom dyrt att ringa hem så att skriva brev och sända kassettband med vanlig posten med hälsningar var det sätt man kunde kommunicera på och självklart en mycket viktig och stor händelse för mottagaren av dessa brev och kassettband. Tekniken var att sända breven via Österrike och Wien och post via deras bataljons adress, Ausbatt, deras postgång fungerade säkert och hyfsat snabb. Det tog tre-fyra dagar för ett brev att nå fram från Norge eller Sverige till Syrien.
Känslorna tog över och han berättande tårfyllt och känslosamt om sin längtan efter familjen och vi lyssnade på hans frus kärleksfulla hälsningar till honom på bandet. Det hörde skottlossning nere på gatan och vi gick fram till kanten av terrassen/taket och tittade ner. Vi såg där nere hur någon hade blivit skjuten till döds, några sprang för livet och de blev beskjutna och dödade de också. Vi kunde inte göra någonting åt det hela så vi satte oss och tog ett glas vin och begrundade det inträffade. Händelsen triggade fram flera minnen från min norske kollegas tjänstgöringstid i Beirut och han berättade i timmar för mig om sina upplevelser. Bland annat hade han suttit på en gatuservering i Beirut och druckit en kopp kaffe. Plötsligt hade en stor Mercedes stannat på gatan precis intill serveringen. Från ingenstans kommer två män fram till bilen, de rycker ut föraren ur bilen en av männen skjuter honom till döds i magen/bålen med en hagelbössa, de sätter sig i bilen, kör iväg och försvinner. Detta hade satt oförglömliga bilder i hans huvud och han var tvungen att prata av sig gång på gång. Det tog hela natten och tidigt på morgonen när det började ljusna beslutade vi att sova ute på terrassen i skuggan då hettan var för stor inomhus. Nästa dag var mycket varm, luften dallrade av hettan och vi intog frukost under tystnad. Vi gick till Mac house för dagens lägesrapport och vi kunde konstatera att gatan var städad från nattens skottlossning. Kropparna var borta.
Två dagar senare kom min norske mentor och kollega gav mig en känslosam bamsekram och med tårar i ögonen tackade han mig för att jag hade lyssnat på honom den där natten och uttalade sin vänskap till mig för resten av våra liv. Jag gjorde motsvarande. Hans tjänstgöringstid i Damaskus var över och han skulle flytta över till ”andra sidan” gränsen och vara i Israel en kort tid innan han kunde checka ut och vara på väg hem till sin älskade familj. Det behövdes inte några flera ord vi förstod varandra fullt ut ändå. En sådan känsla, samförstånd och djup förståelse uppstår och finns bara på det sättet mellan män. Den är mycket djupt gripande och jag har under min levnad förstått att kvinnor aldrig förstår denna typ av känslor. Vi tittade varandra djupt i ögonen skakade hand, kramades på nytt och han satte sig i den väntande bilen och vi vinkade åt varandra en sist gång innan bilen startade och körde iväg med honom till Israel via Quneitra till Tiberias i Israel."

 

Den skadade pojken

"Jag funderade efteråt hur de skulle gå för den skadade pojken. Min teamkamrat och jag pratade om det utan att få något svar förstås. Allt var ju bara gissningar ändå. Nästa morgon återigen vid 07:00-tiden hörs återigen ljud utanför grinden till gaten. Jag tittar ut och ser en mängd barn stå där. Det far igenom huvudet, djävlar nu vill alla ha Coca cola, det var ett misstag att ge dem cola igår! En vuxen person står framför dem. Pojkarna pekar mot mig och den vuxne ropar 'Mister, we want to thank you for your help yesterday!' jag går fram mot grinden, den vuxne visar sig vara lärare i byskolan och han kan lite engelska. Vi skakar hand och hälsar genom grindspjälorna. Han säger, vi vill visa vår tacksamhet för att du hjälpte den där pojken igår. Pojken står bredvid och han log som en sol trots sitt bandagerade och säkert mycket onda ben och säger shukran flera gånger, dvs tack, tack på arabiska. Läraren fortsätter, 'vi vill visa oss din respekt och tack genom att sjunga en sång för dig som vi har övat på'! Är det ok? Jag nickar något förvånad och svarar, självklart skulle jag uppskatta en sång. De sjunger och jag fylls med en värme, beundran och tacksamhet mot denna skolklass som visar att det lilla jag gjort betydde något för dem och att jag gjort en liten skillnad till det bättre med min omplåstring av hans stora sår på benet.

Foto: Sixten Svensson

Foto: Sixten Svensson

De sjunger sången en gång till, jag sträcker på mig slår ihop klackarna, gör honnör och tackar dem så väldigt mycket; läraren förklarar sin vänskap till mig; men påpekar försiktigt att jag bör ha heltäckande träningsoverall även på mina ben då kvinnorna i byn annars ser för mycket av mina ben när jag var ute ibland och tog en löprunda på någon småväg utanför OP:en i byns ytterområde. Om jag gjorde det så skulle byns män försöka undvika att skjuta mot eller efter mig och hjälpa mig att försvara mig mot de vildhundar som ofta attackerade mig när jag var ute och sprang. Det var givetvis en elegant gest och erbjudande mot mig. De hade sett att hundarna anföll mig flera gånger och någon gång hade en fåraherde hjälpt till och försvara mig med sin stav och att kasta sten på dem tillsammans med mig. Vi stod faktisk med ryggarna varandra och skrek och kastade sten mot hundarna så mycket vi orkade och till slut lyckades vi skrämma iväg dem. Jag var tyst en stund innan jag svarade honom övervägde mitt svar och till slut sa jag, jag ska fundera på saken. Sedan fortsatte jag, 'det är ju så varmt med ben kläder på benen för mig anser jag', kan du förstå det? Frågade jag honom. Jovisst svarade han, det kunde han förstå eftersom jag var västerlänning med en annan religion och kultur. Kanske kunde han förklara min synpunkt för byborna också! Kvinnorna fick väl titta bort om de såg mina ben påpekade jag försiktigt! Ok säger han, jag ska framföra dina synpunkter. Vi skakade hand på det och sedan säger han 'nu måste vi gå tillbaka till skolan och fortsätt våra lektioner'. Detta har också varit en lektion för mina elever! Tack så väldigt mycket och du ska veta mina elever ska inte komma och tigga Coca cola av dig var så säker! Och det var aldrig någon som tiggde dricka mer av mig i varje fall efter detta."

 

Foto: Sixten Svensson

Foto: Sixten Svensson

Jan får råd kring barnalstrande

"Jag började förbereda mattköp i souken och det skulle ta sin tid. Man hittat först någon matthandlare som man tycke var ok och sedan gick man i hans butik satt sig ner pratade och berättade vem man var, vad man hette, varifrån man kom, sin familj och om man hade barn, framför allt om man hade pojkar. Om man inte hade pojkar fick man initierade och kraftfulla råd hur man med kraft skulle genomföra samlaget för att få pojkar nästa gång. Han berättade om sin egen familj och sin butik sina affärer och livet i stort. Man blev bjuden på arabisk starkt kaffe ofta med lite whiskey i och kryddat med kardemumma. Man fick inte ha bråttom det hela tog flera timmar eller minst en halv dag varje gång."

 

Värdet av en flickas liv

"När man körde vägen mot Quneitra cross passagen passerade man en liten by där det bodde palestinier. De var riktiga fatalister och det där med biltrafiken på vägen förbi deras by var alltid oförutsägbart eller kanske bättre och säga förutsägbar. Det kunde gå ut på vägen mitt framför en bil med den självklara attityden att Allah skulle skydda dem. Vid ett tillfälle körde en Österrikisk UN bil framför min bil och olyckan var framme. En ung flicka i 14-15 års ålder gick rakt ut framför hans bil och han körde över henne. Föraren stannade och gick ur bilen för att se hur det hade gått. Jag stannade också min UN bil öppnade dörren och gick ur bilen tog ett par steg framåt och ropade åt Österrikaren hoppa in och kör härifrån NU! Men, men vi måste hjälpa till ropade han tillbaka till mig. Under de få minuter som hade gått efter krocken och smällen hade folk samlats runt hans bil för att hämnas och nu var det bråttom. Kör härifrån skrek jag åt honom! Han tittar på mig, tvekar men hoppar in bilen och drar iväg och jag efter.

Foto: Sixten Svensson

Foto: Sixten Svensson

Det kan anmärkas att vår standardinstruktion i sådana här lägen var att köra från olycksplatsen för vår egen säkerhets skull. Det var blodshämnd som gällde. Österrikaren åkte upp till Ausbatt stab och jag efter. Han gick direkt till bataljonschefen och rapporterade vad som hade hänt. Larmet gick och samtliga besatte sina förberedda eldställningar. Pansarbandvagnar grupperade på ömse sidor av infarten till Ausbatt. Efter några timmar kommer ett beväpnat sällskap på 30-talet personer med flickans far i täten. Han och några andra släktingar bjuds in för att prata med bataljonschefen och hans team. Efter långa förhandlingar slutar det med en uppgörelse där får pappan enligt uppgift får värdet för inköp av två får + plus en summa pengar, ett värde på ca 25,000 kr som kompensation för den fruktansvärda olyckan som flickan varit vållande till. Fadern verkade nöjd och säger 'ja det var ju en flicka, hade det varit en pojke hade priset för en överenskommelse varit ett annat!' . Män/pojkar har som framgår av hans kommentar en högre status och värde än flickor i sådana här sammanhang så vitt kan bedömas och förstås."

Foto: Sixten Svensson

Foto: Sixten Svensson