Krigsfångarna

"...den, som lever på krigets mark, lever aldrig säker."

Gösta Wilhelm Lundin (1897–1965) var en svensk skolledare. Gösta blev teologie kandidat vid Lunds universitet 1928 och han var lärare vid Osby högre samskola från början av 1920-talet, sedermera dess rektor 1955–1965. Under krigsslutet och efterföljande år kom Gösta att medverka till betydande insatser för krigsfångar i Tyskland.

Under åren 1944–1947 var Gösta tjänstledig för uppdrag som föreståndare för KFUM:s världsförbunds krigsfångehjälp i Tyskland – Kriegsgefangenenhilfe des Weltbundes der Y.M.C.A. KFUM står för Kristliga Föreningen av Unga Män. Förbundet bildades 1844 i London och på engelska är förkortningen YMCA, Young Men’s Christian Association. 

Göstas humanitära insatser för allierade krigsfångar i det svårt härjade Tyskland i krigsslutet kom att spela en avgörande roll. Gösta skötte bland annat kontakterna med Oberkommando der Wehrmachts krigsfångebyrå i Torgau. Efter kriget handlade insatsen uteslutande om att bistå de tyska krigsfångarna.

Gösta Lundin träffade Folke Bernadotte i rollen som föreståndare för den Svenska Krigsfångehjälpen, och den 25 maj 1945 författar Folke en skrivelse i egenskap av vice ordförande för Svenska Röda Korset:

“During my recent work in Germany for people of different nations who had been interned in concentrating camps I was in close contact with the director of War prisoners aid of Y M C A in Germany Mr Gösta Lundin. Mr Lundin is now continuing his work in Germany.

I would very much appreciate all help that the allied authorities could give Mr Lundin in his work which is if great importance for the prisoners of war of all nations. The cooperation that I had with Mr Lundin gives me the right to say that he has done and is going to do a splendid work.”

Efter Folke Bernadottes död 1948, författar Gösta Lundin finns ett utkast till minnestal över Folke Bernadotte. Nedan följer ett utdrag.

”Vi hade funnit det vara alldeles i sin ordning, att Han, svensken med hjärtat på rätta stället, hade åtagit sig den svåra uppgiften som F.N.:s medlare i Palestinafrågan. Det var med en känsla av stolthet, vi tänkte på att det var en av de våra, som fått detta utomordentliga förtroende. Men troligen var det inte så många, som tänkte på de oerhörda risker, som voro förbundna därmed. När det första meddelandet om mordet nådde oss, ville vi knappast tro, att det var sant.”

”Greve Bernadotte själv visste bättre, vad saken gällde. Han hade varit med om många farofyllda situationer under kriget, framför allt i samband med sina besök i krigets slutskede i Tyskland. Och han visste, att den, som lever på krigets mark, lever aldrig säker. Man måste vara beredd på allt, även på det, som människor i allmänhet anser vara det värsta som kan inträffa, en bråd död utan varje möjlighet att väja undan.”

”Hur dyster och tragisk Greve Bernadottes bortgång än ter sig för oss, och i verkligheten också är, framför allt för dem, som stodo honom närmast, vilar det ett skimmer av ljus över den svenske ädlingens död. Hans liv hade alltmera kommit att bli en kamp för kristen humanitet och idealitet, och han fick dö under fullföljandet av de höga syften åt vilka han skänkt de kraftfullaste och rikaste åren av sitt liv.” 

”Den som skriver dessa rader, kom att vid flera tillfällen under krigets slutskede och även de två första åren efter ockupationen sammanträffa med greve Bernadotte på tysk jord. Det var olika frågor, som skulle diskuteras, i samband med det internationella och svenska hjälparbetet därnere. Jag lärde känna människan och mannen Folke Bernadotte. Han var en riddersman, med eller utan grevetitel.”

Gösta Lundin och Folke Bernadotte – nära nog årsbarn – förenades i sin kamp för kristen humanitet och handfasta humanitära insatser.